tisdag 21 oktober 2014

Det blev aldrig någon lattemorsa av mig.

Visst hade jag planer som förälder. När jag väl blev mamma hade jag många idéer om allt kul jag och sonen skulle göra. Bara han blev lite större.
Vi började gå på kyrkis. Åh, så jag såg det framför mig. Hur vi skulle sitta där, och sjunga tillsammans med alla de andra föräldrarna och barnen. Åh vad kul det skulle bli! Sedan skulle vi fika, och jag skulle knyta kontakter med mammorna och kanske skulle vi gå på barnvagnspromenader runt Sidsjön och köpa blaskigt kaffe inne på ett fik inne i stan och sedan vara förfärade över att inte ICA MAXI också kunde ha erbjudandet att man fick ett paket blöjor om man handlade för 500:-.

Haa.
Haaaahaha.
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAH!
Låt mig nu beskriva min verklighet i frågan.

Innan Ongen kunde fly själv, satt han mest och skrek och ville inte alls vara med på sången. När han väl insåg att han faktiskt kunde fly också, kravlade han energiskt iväg ifrån mig i sin military style, glatt dräglande mot friheten. Jaha jaha. Men fikat då. Nä. Knappast. Ongen tyckte inte direkt om att äta. Men visade gärna sitt missnöje i form av falsk operasång. Ok ok.
Men sedan då, när han blir lite äldre. Då kanske?

Nä.
När Ongen tillslut också lärde sig att tölta fram var det bara dags att inse. Men om jag satt kvar då, då kanske han skulle komma tillbaka? Sådär som många talar om, att deras barn gör? De går på en liten upptäcktsfärd, sedan kommer de tillbaka.
Nä.
Ska jag tala om detta med stentrappor och en Onge som nyss lärt sig gå? Eller hur. Upptäcktsfärd på egen hand my ass. Jag hade blivit MAMMAN SOM JAGAR RUNT SITT BARN MEDANS DE ANDRA SJUNGER. Eller medans de andra sitter och fikar tillsammans och knyter kontakter så att de efter kyrkis nästa vecka ska gå på promenad med sina små lekande sjungande kyrkisbarn.

Nå, men när han väl kan prata och sjunga själv, då kanske det blir kul?
När Ongen väl började prata var det "NEEEEJ, BIIILARNA, HELITOPTAN!" för full hals när sjungstunden väl stundar. Och sedan töltade han inte längre, han RUSADE.

Jag gav upp. Jag försökte länge, men jag gav u p p. Okej, men annat kul då? Kanske åka på stan och fika, och kolla på alla spännande saker inne i stan? Visst, kul i 5 minuter. Sedan missnöjd. Gå på café? Vänta, låt mig bara : HAHAHAHAHAHA HA HA HAHAHAHAAH!
Visst. Om resten av de fikande gästerna ska hata mig för all framtid. Det blev ingen lattemorsa av mig. Eller, det blev en snabbkaffe-i-termos-ute-i-sandlåda-morsa av mig.

Åka och bada på sommaren då? Det är väl kul? (ta nu med i beräkningen det jag skrivit om att jag är ensam större delen av sommaren pga lantbruksjobb) Jo, jo. Jag köpte badleksaker. Jag köpte badkeps. Jag köpte parasoll. Jag köpte en brassestol. Här skulle sommarnjutas på stranden, vi var ju lediga hela sommaren ihop!

Jag tog till och med med mig ett korsord.
Alltså, hur - HUR tänkte jag?

Ongen gjorde fortfarande inte "små" utflykter och kom tillbaka. Ongen sprang glatt med sandiga fötter rakt över de andra badgästernas handdukar och sprätte sand över deras nyligen ismorda solcremeskroppar som de såg ut som fiskpinnar. Sura. Missnöjda fiskpinnar.
Kaos, kaos, kaos. "Men mitt barn, hen håller sig kring mig bara... jag sätter ned filten med leksakerna så leker hen glatt i sanden intill mig!" MEN SÅ KUL FÖR DIG DÅ. KUL. KUUUUL.
Ett par gånger åkte jag ändå iväg, fast med min systersvägerska (min fd svägerska som inte är det längre i lagens mening men som var som min syster under min uppväxt) och hennes två barn. Då kunde jag faktiskt sitta ned ibland också.

Har jag nämnt att jag började jogga i sommar? Fundera över varför.

Men. Jag och barnet har hittat en utflykt vi kan göra ihop.
Vi går till granens ladugård och klappar kossor. "Dä ä kul i lagårn!" som han så glatt säger.

1972501_10152421784958008_617129506877339247_n

1 kommentar:

  1. Oboy. Jag tror du när en till lantbrukare vid din barm?!

    SvaraRadera