onsdag 24 augusti 2016

4 månader till julafton.

Sommaren rusade och jag öppnade knappt datorn hemma. Däremot tillbringade jag ju ett X antal timmar framför datorn på jobbet. Och jag har älskat varje minut! Kom till en riktig drömarbetsplats. Och de trivdes lika bra med mig som jag med dem. Har varit helt perfekt för mig. Har utvecklats massor i min yrkesroll och fått putsa mina tilltufsade fjädrar och läka mina egosår. Ska nu gå som springvikarie på den här mottagningen.
Är tillbaka i skolan nu. Påbörjat den näst sista kursen på utbildningen. Hade en hel del pepp inför kursstarten men det dog redan första dagen - i måndags. När mer eller mindre läraren förolämpade min drivkraft i personlig utveckling. Jag som gått i terapi i 4 år.... Då tappade läraren mig kan jag säga.

Har varit på plats i skolan i tre dagar nu. Ska bli väldigt skönt att komma hem till karln och ongen min. Annars så är det ju 4 månader kvar till julafton idag. Rätt sjukt? Tänk att om 4 månader är det mörkt och kallt ute. Undrar just hur livet är då. Jag är mitt i min sista praktik som förhoppningsvis ska leda till arbete.

Ongen min fyller 4 år om några veckor. Hur sjukt är inte det då? Vart tar tiden egentligen vägen? Kan någon svara på det?

söndag 26 juni 2016

Balans och sommarjobb.

Det är tydligen sommar nu. Och ja, det är grönt ute. Bönderna jobbar som tusan och det blåser hela tiden så jag antar att det antas vara sommar. Men kommer värmen så kommer den i juli, för jag har sagt att jag ska jobba hela juli. Och då brukar det kunna bli varmt. Så tacka mig. Typ. Men som jag ser fram emot att jobba! Jag tände till rejält efter bakslaget med praktiken och tog kontakt med facket. Och det gjorde sitt, jag blev rentvådd och nu har en av de (enligt mig) intressantaste avdelningarna inne på sjukhuset givit mig jobb hela juli. Det ska bli vansinnigt roligt. Jag ska sitta inne på ett kontor och skriva diktat. JAG ÄLSKAR DET. Det här yrket är så sjukt roligt att jag knappt vet vart jag ska ta vägen när jag tänker att det är mitt framtida yrke. I februari är jag klar! SWEET.

Något jag funderat på här i dagarna är hur vi människor fungerar i relationer. Detta klassiska med att ge och ta. Umgicks väldigt intensivt i en tid med ett par jag och min man. I mer eller mindre alla fall var det jag och den andra tjejen som drog igång projekt, idéer om vad vi skulle hitta på osv. Tyvärr tog det slut mellan dessa två och jag försökte fortsätta ha en relation med dem båda två. Gick inte så bra. Egentligen bara av den anledningen att när det bara låg på mig att vara den som skulle slå på trumman att ses, så tröttnade jag efter ett tag att dra det lasset. Ingen vill alltid vara den som frågar om man ska ses, vara den som alltid kommer på vad som ska göras, vara den som frågar, Ibland vill man också bli tillfrågad.

Eller kanske finns det många därute bland er som faktiskt också VILL vara den som alltid styr och ställer. Jag är inte sådan i alla fall. Jag vill ha någon slags balans. Hur gör man när balansen faktiskt inte infinner sig?
Jag har varit i väldigt många relationer (och nu menar jag i första hand vänskapsrelationer) där jag känner att jag alltid är den drivande personen. Och det tröttar ut mig. Jag avskyr att ständigt vara projektledare.
När det också blir så att jag får en känsla av att jag måste tjata mig till att ses, blir jag ännu mer sliten emotionellt. Och där har jag varit. Många gånger.

Kanske är jag en sådan som kräver mycket av mina vänner? Är jag klängig? Jag vet inte. Jag känner mig inte som en klängig människa. Oh well, sådant sitter jag och funderar över.

Men nu ska jag åka och städa ur bilen.

tisdag 3 maj 2016

20160503

Nää. Mörkt med sommarjobb.
Ekot från praktiken gjorde sitt.

Ser ut att bli ett långt sommarlov.

fredag 29 april 2016

Kritik och respons.



Vad konstigt det blir ibland. När man tycker att man presterat något bra, och får efter lång tid få en retur om att det inte alls varit som man tänkt sig. Inte alls bra. Som en kalldusch.
Det är väl kanske rätt ofta svårt att ta negativ respons. Men det beror också på hur den läggs fram. Jag brukar säga att min andra chef jag hade här i livet var så len i käften att hen kunnat avskeda en och man hade gått ut från kontoret med ett leende på läpparna och känslan av att vara bäst av alla. Tyvärr är alla inte sådana. Nu handlar det inte om att jag fått sparken, inte alls. Utan det var respons på min praktik jag gjort senaste veckorna.

Igår var hela dagen trasig för mig. Jag var ledsen och upprörd. Idag är jag lite mer arg. Det är inte att handleda en student. Att sista dagen överösa med kritik om vad som skulle gjorts annorlunda och inte! Det är sådant en måste få veta under tidens gång så en kan få utvecklas i sin framtida yrkesroll. Känner mig orättvist behandlad.

Men den här dagen fick ändå en rejäl ljusning. Fick ett samtal om att jag ska komma på intervju för ett sommarjobb inne på en klinik på sjukhuset. Jag vet ju vad jag ska ta med mig dit. Att om någon kollega upplever mig som opassande i något så ta upp det med mig direkt!

Det gäller dock ej min hårfärg eller klädstil.
Vilket jag också misstänker kan sticka i ögonen på folk. Kort, tjock och färgglad!

tisdag 12 april 2016

Barn som är riktigt fula i munnen.

De som känner mig, eller för all del de som träffat mig vet att jag kan vara rätt ful i munnen. Inget jag kan påstå jag är stolt över. Men ja. Vissa använder sockar i remsandaler och jag svär. Inte ord av biologisk härkomst utan jag kör de lite mer oldschool (en är väl hipster). Detta är något som ongen snappat upp. Inte heller något jag är stolt över. Men det slinker ur ett DJÄVLAR när legotornet rasar innan det var färdigbyggt och det kommer ett SATAN när den lilla stortån slår i bordsbenet.
Inte bra. MEN.

MEN.
Vad gör man när en i den lite ytligare bekantskapskretsen (ett barn som är ett par år äldre än ongen), som då och då vistas tillsammans med ongen och som ongen börjar se upp till svär.... och svär något så.... GRÖNDJÄVLIGT (ops) hemskt? Jag skulle vilja tvätta barnets mun med tvål! Det är ordsammansättningar som "bitch, fuck you bitch, u hoe...osv". Jag står på sidan av och bara gapar, Vad i....? Min första mycket prett0morsiga tanke är men hur kan föräldrarna tycka det där är okej? Antar såklart att de knappast gör det. Kanske inte barnet svär sådär hemma.

Men vad gör man? Det är ju inte direkt läge för mig att tillrättavisa barnet. Och jag kan inte direkt påstå att jag känner föräldrarna, alls. Jag fasar bara för att ongen ska snappa upp ordförrådet. Han är ju som en liten papegoja.

Om någon läser. Och har en tanke om detta. Kommentera gärna. Hur skulle du göra? Hur skulle du agera? Jag kan såklart försöka att inte låta dem leka tillsammans. Men av anledningar jag inte vill skriva här kan det bli svårt att skilja dem åt.

Får man säga till någon annans barn när denne svär som en.... ja... jag vet inte,... som någon som inte borde kunna sådana ord ens.

onsdag 9 mars 2016

Alla dessa gnagare.

Har den senaste tiden upplevt ett stort behov av ett luddigt litet djur. Marsvin har jag varit sugen på länge nu. Har haft flera marsvin, tidigare i mitt liv. Mitt första egna husdjur var ett långhårigt svartvitt marsvin vid namn Skorpan. Hennes burkompis var brorsans och var  Druvan, också svartvitt men korthårig. Skorpan fick sitt namn efter att Druvan bitit henne såpass att hon fick ett sår på nosen. Och fick en sårskorpa.

Skorpan dog efter många år. Då köpte jag Pi-Spräckland. Det var Pingst, och hon var spräcklig. Jodå. En kort stund senare köpte jag det tredje svinet, hon fraktades hem i en kartong för Frolic. Så namnet var givet. De sista två marsvinen jag hade, fick namnet Luna och Nova. De sålde jag faktiskt när jag och min man flyttade ihop, vi fick inte riktigt plats med buren i lägenheten.

Men mycket kul har jag haft genom åren med de små svinen. Kom ihåg att jag försökte få dem att gå i koppel. Köpte kattselar. Men marsvin är liksom bara en stor mage på fyra ben. Vart är halsen där man ska sätta halsbandet? De ålade sig snabbt ur och försvann bland vinbärsbuskarna. P A N I K! Enormt pådrag för att hitta marsvin. Kan meddela er alla att det gick bra. De hittades. Kan också meddela att jag nu i vuxen ålder sett att det också finns smarta små selar som man kan sätta på sina marsvin. Men hur fan man skulle kunna gå med dem i koppel är ändå för mig ett mysterium. En marsvinsPROMENAD såg väl ungefär ut såhär:
*mer eller mindre likstelt marsvin på gräsmattan*
*TJURRUSNING MOT BUSKAGE*
Och här finns då två scenarium. Antingen så:
a) matten står kvar med ett koppel och sele där korven på två ben alias marsvinet ålat sig ur.
b) marsvinet flyger som en pipande, förorättad jojo tillbaka mot matten när det tar slut på koppel.

Nå. Åter till nutid.
Jag samtalade med min man om detta. Att vi väl skulle ta och köpa ett marsvin för alltså ja, Viggo behöver verkligen ett djur! Det är ju enbart för hans skull. A b s o l u t. Mamman ifråga har ingenting med detta att göra, egentligen.
Valet kom dock på hamstrar. För det hade jag aldrig haft, och tyckte det kändes spännande med alla roliga leksaker (materialist javisst!) tänk vad kul det skulle bli för mamman Viggo med en söt liten hamster som flyger runt!

En hamster inhandlades. En dvärghamster. En söt liten fräsande boll. Jag ville köpa två eftersom det kändes så hemskt att hon skulle bo ensam hela livet men blev rekommenderad att bara köpa en annars SKULLE DE KALLBLODIGT MÖRDA VARANDRA. Typ. Tog hem den fräsande bollen till en glad son och en rätt missnöjd man.
Det gick några dagar. Och jag tyckte så synd om lilla Smulan. Helt ensam. Hela livet? Buhu. Surfade runt på diverse forum och där framkom det att de visst kan bo tillsammans, att de är flockdjur. Smög iväg på samma djuraffär igen och skulle inhandla en kompis. Expediten var väldigt avvisande och menade att det var säkert 99% risk att min Smulan skulle goes Hannibal Lecter på det lilla nytillskottet Flingan. Nå tänkte jag, i värsta fall får jag väl köpa en till bur.

Nervöst var det. Skulle blodet flyta?
Ja visst var det en hel del bråk därifrån. Men inget blod. Inga tussar. Inga ångestladdade skrik mitt i natten. Nu är de vänner. De sover tillsammans fast de har flera ställen att välja att sova på.
Så bull, bullshit att de alla är blodtörstiga. Tänk alla stackars hamstrar som sitter ensamma hela livet? De borde alla få en chans att se om de funkar ihop med en annan.

Men ja. Jag suktade ändå efter marsvin. De är ju så söta. Och de är ju ändå lite roligare än hamstrar. Min man var väldigt, väldigt avvisande.
Efter viss påverkan så....var han ändå avvisande.
Men så hittade jag tre hamsterflickor med en gigantisk bur för omplacering.

Plötsligt tog jag hem tre marsvin också. Snurran, Strössel och Pip-Lisa.
Behöver väl knappast säga att min man inte blev så glad. Nä. Men va fan. Jag gör det ju för ongen.

onsdag 2 mars 2016

Längtar efter leran.

Det har hunnit blivit mars. Börjar kunna se fram emot våren utan att bara se en enorm uppförsbacke. Lär väl ha vinter i minst en månad till, om inte mer. Men man kan ju ändå börja hoppas på att solen faktiskt ska börja värma kinden lite.
Snart är den över oss, den fodrade galonen och galonvantarna. Glädjeskutt i vattenpölar och halva lerpölen på hallmattan. Jaaaa, jaaaa.... vrålar jag frireligiöst och viftar med händerna. Ja. Ni får visualisera det eftersom detta enbart är en blogg och inte en VLOGG eller vad det är ungdomen håller på mä.

Mina studier rullar på, jag andas och är skola. Ungefär så. Om några veckor går jag ut på min första praktik. Det ska bli så roligt. Självklart går jag all in, har redan beställt flashiga neoninneskor och en namnbricka. Hehe. Finns det materiella tillbehör så köper jag dem. Är väl kanske dagens sanning.

Men nu ska jag hälla upp mig en kopp termoskaffe och gå all in för dagens lektion i medicinsk terminologi.