fredag 30 december 2016

Snart nytt år.

Ja gott folk, snart är det nytt år. Jag sitter här hemma i ett kaos av leksaker. Hela vardagsrummet är ett jordbruk tror jag. Ongen fick bland annat en stor maskinhall i julklapp, och lite nya fordon och tillbehör till traktorerna. Gissa om han är nöjd. Och orka bry sig helt i att det är ett jordbruk över hela golvet, han leker så väldigt bra. Och hans egna rum är rätt litet för att han faktiskt ska få plats med allt.
Julen blev bra. Tycker december gick så otroligt fort, rekordsnabbt! Noll stress för min egen del också. Underbart. Jag inriktade mig på en lugn jul och att ongen skulle bli nöjd. Så blev det också så. Sedan att han nu i dagarna trätt in i någon ny trotsperiod är en annan sak. En vecka till är han ledig innan det är dags för dagis igen. Och då blir det på en tillfällig avdelning för ongens avdelning ska renoveras. Snacka om lyft det blir, hela dagiset renoveras.
Turelisa gick in i vecka 18 idag. Med andra ord är jag i vecka 17+0. Gått 17 hela veckor och går in i vecka 18. 13 dagar kvar tills det är dags för ultraljud, spännande! Den här gången vill jag gärna ta reda på vad det lutar emot, en Ture eller en Lisa. Dock är inte Lisa aktuellt som namn. Ture däremot! Och jag tror ju det är en liten Ture som simmar omkring därinne och lyssnar till mitt hjärta.
Och angående människan som hade svårt att jag var så glad för min graviditet. Hon är borta från alla mina sociala medier nu.

tisdag 13 december 2016

2:a trimestern.


Lunch. Ungefär enda stunden jag faktiskt tar mig tid att skriva några rader här. Min blogg ligger i palliativ vård känns det som.
Lucia idag, och vi var nu på morgonen på firande på ongens förskola. Han var en pepparkaksgubbe, självklart den finaste pepparkaksgubben någonsin. Men inte ville han stå och sjunga med sina kompisar, nej han satt i mitt knä. Men det funkar det med. Min underbara fina lilla kille som nu är så stor. Och med viss spänning ändå väntar på den där bebisen som ska komma. Tänk att han ska bli storebror? Fast mina tankar kring Turelisa går upp och ned. Ena stunden vågar jag glädja mig. Andra stunden känns det som om jag bara är tjock, att kanske det lilla hjärtat inte slår mer. Suck! Hemska och jobbiga tankar som bara kommer. Längtar tills tiden då liten ger sig tillkänna dagligen med sparkar. Några veckor till. Jag har redan känt liten vid ett par tillfällen. Men såhär tidigt är det dessvärre ofta väldigt långt mellan gångerna. Och det är då tankarna kommer.
Annars sitter jag i en riktig skitsituation både moraliskt och känslomässigt. Jag skulle så gärna vilja skriva ut allt, få det ur mig och få dela bördan. Men det kan jag verkligen inte. Det vore inte rätt. Läser fel person kan mycket gå åt helvete. Och jag är väldigt rädd att själv komma i kläm också ska jag vara ärlig att säga. Den här sitsen har jag suttit i förr och jag hatar, hatar, HATAR att vara här igen. Hade lovat mig att aldrig placeras i denna sits igen. Men ibland leder livets vägar dit. Och jag står handfallen och vill skrika, bråka och säga ett par sanningens ord! Men vet att det skulle sätta en annan människa rejält i skiten. Åh, hat!


Nå. Nå. Tänk på annat.
Jag är inte ett dugg stressad över julen! Alla julklappar är inhandlade och julafton ska inte firas hemma i huset utan hos sväronen och hemma hos mina föräldrar. Så bekvämt. Och precis det jag behöver efter den här hösten... eller hela det här året.
Och jag är i vecka 15! På vårdspråk 14+4, dvs 14 hela veckor och 4 dagar. Turelisa ska vara ungefär 14 cm lång och väga 100 g. Kan suga på tummen nu. Häftigt. Det är ju lätt hänt att man blir fixerad vid veckor, men insåg ena kvällen att jag är i 4:e månaden! Det känns lite längre på något vis än när man säger vecka 15. Igår var det exakt en månad kvar till ultraljudet. Och jag och karln firade 4:årig bröllopsdag.


Jag drömmer så mycket sjukt. Vill knappt sova. Nattens dröm bjöd på att min mamma slog mig i ansiktet och skrek att hon hatade mig och önskade att jag aldrig fötts. I förrgår drömde jag att en liten flicka jagade mig och flera andra med ett gevär och skulle skjuta ihjäl oss, vi försökte gömma oss i en stor ladugård med massor av uthus. Tack hjärnan för alla fina drömmar....

tisdag 6 december 2016

Om att få glädjas.

När jag klev upp tidigare idag såg jag att jag fått ett meddelande från en bekant på sociala medier. Ett långt meddelande. Där summan av kardemumman var att hon ville att jag skulle tänka på henne, och alla andra i min kompislista som fått missfall eller var ofrivilligt barnlösa. Eftersom missfall var så vanligt. Och eftersom jag borde veta hur det känns eftersom jag tidigare i höstas tyckte det var jobbigt att läsa om mina vänners graviditeter när jag fått missfall. Vi hade nämligen pratat om detta, då hon tog kontakt med mig angående att jag fått ett missfall och hon ville finnas där för mig om jag behövde prata vilket var väldigt rart av henne.
Men det här? Till saken hör att jag inte direkt bombaderar min feed med min graviditet. Jag skriver ett inlägg då och då. Igår två, först ett att jag varit på en extrakoll hos min barnmorska och fått lyssna på hjärtat på Turelisa pga oro. Eftersom jag fick ett missfall för ett par månader sedan så ja, oroar jag mig en hel del. Andra inlägget igår var ett inlägg om att jag började inse att, wow - vi ska faktiskt få en bebis till sommaren! Tanken börjar verkligen sjunka in nu.
Men jag tycker det inte spelar någon roll hur många inlägg jag skriver. Det här är min glädje. Det här barnet är så himla efterlängtat, jag har längtat flera år men mitt psykiska mående och andra omständigheter har gjort att vi valt att vänta.  Jag må få vara hur glad jag vill. Överallt. Utan att någon ska komma och säga åt mig att jag ska tänka på alla andra som inte blir gravida/får missfall. Jag är för fan en av dem själv. Jag mådde skit i höstas när jag fick missfall. Jag avföljde flera personer som då var gravida för jag orkade inte läsa deras uppdateringar. Men eftersom känslan och problemet låg hos MIG så tog jag beslut utifrån det, och det innefattade inte deras inlägg, att de skulle agera på något annat vis. Och det var en kniv i hjärtat när jag satt på min dåvarande praktik som låg VÄGG I VÄGG MED SUNDSVALLS BARNMORSKEMOTTAGNING. Hur kändes det att se dessa gravida kvinnor varje dag? Ja skit. Men så är ju ändå verkligheten.
Fick ett svar från personen. Ett ännu längre svar. Om hur det var synd att jag inte var en människa som visade hänsyn, att hon minsann också mått psykiskt dåligt osv osv. Att hon skulle ta bort mig nu. Och att hon inte förstod vitsen med att dela privata saker på sociala medier osv. Men hallå. Att jag är gravid är synligt för alla. Jag döljer ingen stor hemlighet heller. Det jag eventuellt skriver på sociala medier är sådant som jag skulle kunna berätta för vem som helst. Trött jag blir.


Jag känner verkligen för alla ofrivilligt barnlösa och alla medsystrar som får missfall. Det är hemskt. Men jag tänker inte sluta visa min glädje för det här barnet. De som inte klarar av det får faktiskt se bort, eller ta bort mig som vän.

tisdag 29 november 2016

Lögner.


Lögner. Kan vi prata om det?
Jag förväntar mig att mina närmsta vänner och min familj ska hålla sig till sanningen. Men nu har jag dessvärre nyligen varit med om att en person ljugit mig rakt upp i ansiktet. Jag blir både irriterad och ledsen. Jag vet ju att det är rena lögner, man kan inte ens säga att det är vita lögner eller försköning av livet utan rena lögner. Jag har så lust att bara informera människan om att jag vet att det inte alls är som hen säger. Att hen beter sig himla illa och borde börja ta ansvar och fungera som en vuxen person. Och framförallt sluta ljuga för MIG, för det finns verkligen ingen anledning! Men jag kan inte detta. För det skulle sätta andra människor rejält i skiten. Det är ju inte meningen att jag ska veta om sanningen som ligger bakom allt, utan bara denna förskönade saga om hur allt är.
Att säga att en annan person beter sig som ett kräk när man i själva verket är den som beter sig illa...


Aaaah!

tisdag 22 november 2016

Vecka 12, eller 11+4 om man ska vara petig.

Jag har skrivit min sista tenta! Vet ni hur bra det känns? Jag har inte fått betyg på tentan ännu men tycker det vore väldigt konstigt om jag inte blev godkänd, så känns det. Så nu har jag påbörjat min sista praktik på 10 veckor. Sedan 3 veckors uppsatsskrivande. Efter det är jag helt klar! Då är jag äntligen medicinsk sekreterare. Känns så otroligt, otroligt bra.
Och igår var jag på inskrivning hos min barnmorska. Det gick bra, mina värden var - trots min övervikt/fetma - riktigt bra. Känns skönt. Och han letade rätt på Tures hjärta med dopplern. Så nu har jag hört lillens hjärta slå igen. Och idag kände jag faktiskt något i magen. Och det var inte tarmarna eller luft. Känns som om jag ska gå upp i linningen av kärlek. De där första riktigt försiktiga små, små buffarna av något som är så enormt litet men ändå nu verkligen finns där. Lilla älskade du, som jag längtar efter dig.


Vi berättade för ongen att han skulle bli storebror i sommar, igår. Han blev rätt glad, men jag tror kanske inte han riktigt förstår ännu. Det gör man ju knappt själv, förrän man står där i hallen med en bebis i famnen. Ongen konstaterade att "ja det blir väl en hon eller en han". Jag tror att det blir en pojke. Ultraljud torsdagen den 12 januari. Då får vi kanske veta! Tror jag vill veta den här gången. Får se hur det känns när vi är på plats.


Moderkakan och navelsträngen har helt tagit över tillförseln av näring och syre till fostret. Fostret är ungefär fem centimeter långt och väger knappt 15 gram. Det har tunn, genomskinlig hud och på fingertopparna börjar det unika fingeravtrycket att bildas. Överläppen får sin amorbåge och fingernaglarna blir tydligare.
Nu kan fostret röra både armar och ben och ser ut som en liten människa. Ansiktsdragen har börjat komma fram. Nästan alla organ och funktioner finns på plats, även om mycket mer tid behövs för den fortsatta utvecklingen fram till födelsen.
Efter den här veckan är den största risken för missfall över.
Nu känner jag att jag vågar börja glädja mig på riktigt. Det känns underbart. Lilla Turelisa.

tisdag 1 november 2016

Hjärtslag i mörkret.

Röv röv röv röv. Så mår jag just nu. Jag går in i vecka TRE av DÖDSFÖRKYLNINGEN ™. Förförra fredagen var jag ned till skolan och skrev tenta. Jag mådde grisigt. Jag mådde illa. Jag svettades. Och tänkte att det var väl graviditeten. Att sitta i ett mindre klassrum med typ noll luftkonditionering när man är aningens känslig för olika dofter är INTE ATT FÖREDRA. Jag var tvungen att springa ut flera gånger. Och provet gick väl sådär, tror tyvärr jag inte klarade det. Får snart veta. Usch. När jag väl kommer hem går jag och lägger mig en stund för att vila, tyckte att jag frös mycket fast jag låg under duntäcket. Tog febern sedan. Närmare 40 grader. Då var det kväll och jag skulle gå och lägga mig. Bra att jag gick en hel dag, och antagligen dagen innan (på onsdagen så fick jag ont i halsen och tappade rösten så jag tycker jag borde kunna lägga ihop två och två) med för jag mådde lika dåligt då, och fattar inte att jag har feber utan tror det är graviditeten. Sedan var jag däckad hela helgen. Och jag har inte blivit helt kry sedan dess.

Förra veckan startade inte heller särskilt bra då jag började blöda på måndagen. Jag grät. Och var allmänt förstörd. Både sjuk och nu ett missfall? Inte igen! Ringde till kvinnokliniken och pep fram vad som hände och grinade i luren. Den omtänksamma barnmorskan på andra sidan luren bad mig att komma in, så skulle vi kolla hur det var fatt. Jag grinade hela vägen in till sjukhuset i bilen. Jag grinade hela vägen från parkeringen till sjukhuset. Och hela vägen in till kvinnokliniken. Sedan fick jag sitta i två timmar i väntrummet. Och grina.

Tillslut fick jag komma in i ett undersökningsrum och jag sätter mig i den där djävla gynstolen, precis samma undersökningsrum som när missfallet konstaterades i somras. Läkaren säger att ja, hon ser färskt blod. Och att hon nu skulle kolla lite innan hon pratade med mig. Hon utförde undersökningen, ett VUL dvs vaginalt ultraljud medans jag låg där och vara ville försvinna. Så säger hon "jag ser ett levande foster". Ja. Då grinade jag ännu mer. Så slår hon på ljudet och Tures hjärtljud ekar ut i rummet i den stadiga snabba takten. Ja då grinar jag ännu mer så jag hulkar. Därinne simmade en liten klump på 7+4 veckor omkring och hade ett hjärta som slog. Och blödningen, ja det var inget farligt. Sedan träffade jag min bästa vän ute i korridoren och då grinade jag lite till. Jösses. Mycket grin den dagen. Och idag är jag då i v 8+4. Flyttades tillbaka ca en vecka från den beräkning jag hade. Nedräkningen mot magiska vecka 13 fortgår. Men jag känner ett visst lugn. Jag tror Ture stannar därinne nu. Jag tror det. Har varit på ett första besök till barnmorskan min med, samma som när jag gick med Viggo. Han är helt underbar.

Men ja. Förkyld var det. Var inte ned till skolan en enda dag förra veckan. Sista kursen nu är branschengelska och den är på 4 veckor. En hel del muntligt, lite fortlöpande examination under lektionerna så det är såklart viktigt att vara på plats. Inte så bra för mig just nu vill jag lova. Och jag är så otroligt trött på skolan nu. Men måste försöka hålla ut. Målet är att proppa kroppen full med Alvedon imorgon och åka ned till skolan över dagen. Det lär väl gå som det går, men jag måste på plats. Och åka tåg funkar inte längre, jag blir så himla åksjuk. Orkar verkligen inte med det också.

Har fortfarande inte fått tillbaka min stickmojo. Känns tomt. Ingenting är riktigt kul. Höstsvackan är här. Jag gör allt jag kan för att hålla mig flytande och drar ned på allt. Går och lägger mig vid sju på kvällarna och sover som en gris, tack och lov kan jag sova nu igen. Ordinerat mig själv promenader men i och med förkylningen så är jag som en urvriden trasa. Måste vila och hämta andan när jag gått uppför trappen från vår hall. Nä, det är ingen fart på tanten nu.

onsdag 19 oktober 2016

161019

Jag är bara trött, orkeslös. Tycker inte ens det är kul att sticka just nu. Blev förkyld förra veckan och det tillsammans med min svårighet att sova bra, illamåendet och den fruktansvärt tråkiga kursen i skolan har på något vis knäckt mig. Just nu är jag bara. Sitter och stirrar ut i luften och försöker andas. Inte så att jag är ledsen, jag bara är SLUT.
Förhoppningsvis känns det bättre efter tentan på fredag. Som jag inte har någon aning om jag klarar. För jag fattar inte vad det är jag ska plugga. Allt känns självklart men sagt i lite svårare ord, ungefär. Så antingen går det finfint eller så kör jag bigtime. Men då vet jag i alla fall vad jag ska plugga på till omtentan. Är så trött på att åka till Gävle, är så less på utbildningen. Nu vill jag bara jobba! Eller åtminstone gå ut på praktik. Det gör jag i mitten av november. Längtar.
Om en vecka ska jag på första besöket till barnmorskan också. Hade tänkt vänta till jag är över vecka 12 men på något vis kände jag att det är bra för mig själv att faktiskt gå. Som man "ska". Det är brukligt med ett första besök innan veckan 12. Kanske mår jag bra av att träffa min barnmorska också, har valt samma som jag hade när jag väntade ongen. En manlig, han är helt suverän. Jag ser verkligen fram emot det besöket.
Imorgon går jag in i vecka 9.
Embryot är nu drygt två centimeter långt och börjar likna en människa. Det börjar få ett ansikte med ögon och öron och huvudet har fått en nacke. Anlagen till näsan börjar synas. Fingrarna har växt ut längre och simhuden mellan dem börjar försvinna. Tårna håller också på att utvecklas. Den svans som tidigare fanns i embryots ryggslut försvinner nu.
De inre delarna av könsorganen, äggstockar eller testiklar, finns redan. Det yttre könsorganet ser nu i början likadant ut hos alla foster.
Tycker det är rätt häftigt att det redan är klart. Att det antingen är en pojke (som jag tror) eller en flicka. Jag kämpar med mig själv att faktiskt tänka att det ÄR. För det finns även en underliggande rädsla att det är dött. Att det bara inte kommit ut ännu. Tror inte jag kommer släppa det förrän jag får lyssna på det lilla hjärtat.
Klockan är knappt sju, men nu tänker jag snart gå och lägga mig. Jag vill inte mer med den här dagen.